13 udda saker som hänt under våra resor, från kändistv till kattungar

Vi har överlag varit ganska förskonade från stora olyckor och förtvivlan på våra resor. Men visst har vi varit med om både väldigt roliga, ovanliga och mer udda äventyr under våra resor. Kanske vår inställning att även ovanligt jobbiga händelser, blir roliga historier när vi kommer hem, påverkar vad vi anser vara otur på resan och hur vi hanterar situationen. 

Idag tittar jag tillbaka på några av ”höjdpunkterna” bland alla små öden och missöden. Några är vi mer tacksamma för än andra. Inte heller är jag och mannen helt överens om vad som klassas som ett missöde. Tirana, som för mig var en skräckupplevelse, tyckte inte han var något speciellt. Zipliningäventyret på Mauritius var helt klart mycket roligare för mig än för honom :). Det är ju så det är.

LÄS MER: Fler av våra udda listor hittar du här. 

1. STRANDADE MED EN TRASIG MOPED MITT PÅ ALONISSOS I GREKLAND

Det här hade kunnat vara så mycket värre. Om det hade hänt före mobiltelefonens tid. Vi hade hyrt moped och åkte glatt upp och ner för det backiga landskapet. Men redan innan vi kommer till vårt första stopp lägger moppen av. Vi är mitt i en skog uppe på en kulle. Google maps är inte mycket till hjälp. Så det är bara till att promenera tillbaka till närmste vägskylt innan vi ringer hyrfirman.

Tio minuter senare är de på plats. Tur att ön inte är så stor. Med ett nytt batteri på plats fortsätter vi vårt äventyr längs med pittoreska fiskebyar och små stränder. Halvvägs på vår resa händer nästa lilla tekniska missöde. Vi tänker att vi ska använda drönaren till att filma oss lite när vi sitter på mopeden. Exakt detta händer. Vi ställer in drönaren, sätter oss på mopeden och trycker på record.

Göran – Filmar du?
Jag – Ja!
Göran – Följer drönaren oss? Vänder mig om och tittar.
Jag – Ja, det gör den.
Jag vänder mig framåt tre sekunder och Göran frågar igen:
– Är den fortfarande med oss? Jag vänder mig om igen och…
– Eh, nej, den är borta.
Drönaren har satt sig i ett träd uppe på en kulle. Jag önskar att någon hade kunna filma oss just då. Klättrandes på sandiga släntrar utan något att sätta fötterna på, med långa pinnar, inne i djupa buskage och till sist lyckliga med en nästan hel drönare, men med blodiga armar och massor av skärsår. Så kan det bli ibland. Men resultatet blev bra :).

2. STATISTER I ETT KÄNDISPROGRAM I KIRUNA I SVERIGE

Det var mitt första besök på Icehotel i Kiruna. Mannen hade haft förmånen att besöka ishotellet flera gånger tidigare. Under vår flygresa till Kiruna såg vi att Martin Timell och Johan Pråmell var med på samma plan. Men inget vi funderade på. Inte förrän just där och då. På ishotellet. När en tv-producent frågar oss om vi vill vara statister i ett nytt reseprogram börjar vi lite förstå varför de var på planet. Vem kändisen är hemligt. När vi kommer in på Icebar, ser vi att det är Maria och hennes vännina Nancy. De håller på och spelar in ett avsnitt för sin serie. Om vi är med i programmet? Inte den blekaste aning :).

3. VI BESTÄLLER SAMMA RÄTT SOM GRANNBORDET PÅ JAMICA

Vi är inte speciellt kräsna när det kommer till mat. Nästan tvärtom. Vi provar mer än gärna de lokala delikatesserna. Och oftast blir det riktigt bra. Men på Jamiaca hände det. När servitrisen kommer pekar vi på det som de vid bordet bredvid har beställt. Det ser gott ut. Hon tittar tveksamt på oss och frågar, ”är ni säkra ?”. Jadå, det var vi.

Så här i efterhand borde vi kanske ställt lite fler frågor innan vi beställde. När grytan kommer in och både jag och mannen dyker ner i den, hinner vi inte ens svälja, innan vi båda ångrar oss. Små sega fettbollar. Visar sig vara fårtestiklar. Jodå, så att, här fegas inte :). Har tyvärr ingen bild på rätten.

4. MOPEDTJUV STJÄL MIN MOBILTELEFON I ”KRIMINELLA” NEAPEL

Jag har blivit inbjuden till Neapel för att visa de goda sidorna av staden. Visa att det inte är så kriminellt som det vill framstå i media. Och allt går bra… till dag två. Vi står utanför ett museum vi precis besökt, och jag står med telefonen i handen och lägger upp Instagram stories från turen. Helt plötsligt, som i en tecknad film, står jag utan telefon. En mopedist har sakta närmat sig och helt enkelt knipit telefonen ur handen på mig. Åh vad jag led med organisatörerna. Det som absolut inte fick hända, hände fel person. Men de var oerhört professionella och två timmar senare hade jag både ny telefon och nytt simkort.

PS Inte tjuven på bilderna :).

5. NÄR MAN ÖVERVÄRDERAR SIN PROMENADFÖRMÅGA & INTE KAN TA SIG HEM IGEN

För några år sedan gjorde jag min första längre soloresa. Den gick till Thailand där jag bara skulle vila och fylla på batterierna. Jag har ju tidigare berättat att jag lever med ME/CFS, en sjukdom där största symptomet är kronisk trötthet. Alltså en trötthet som det är svårt att vila eller sova sig ur. Men när jag är på varma destinationer, blir jag ofta ganska snabbt lite bättre. Och ovanan att må bra, gör att jag ofta övervärderar hur mycket jag faktiskt klarar av.

Det hände på en promenad på ön Koh Klang där jag bodde. Bara några kilometer in på promenaden, svettades jag, kände mig yr, kunde inte stå upp, och inga tuktuks så långt ögat kunde nå. Men så stannar en äldre herre på moped bredvid mig. Någon engelska kan han inte, men pekar på dynan på mopeden. Tänk att det finns så vänliga och omtänksamma människor. Och så tog jag mig hem den dagen.

6. NÄR VI BLEV MED NYFÖDD KATTUNGE

Vi befinner oss på Tobago och är på väg upp för stranden, när jag ser något röra sig i ögonvrån. Jag går försiktigt bort till muren och får känslan av en liten knytnäve i magen. Där ligger en nyfödd kattunge, kanske tre, fyra timmar gammal, och försöker med de få krafter den har röra sig. Men både navelsträng och moderkaka sitter kvar. Mannen är snabbtänkt och plockar upp sin lilla armékniv som han alltid har med sig. Klipper av moderkakan och den lilla är fri. Vi tänker att vi kanske kan hitta mamman, ett katthem eller en vänlig själ som vill ta hand om den.

Våra fina intentioner faller ganska snabbt ihop. De flesta av hotellets personal ryggar bakåt när de ser kattungen och ingen ser på den stackars gnyende ungen med samma ögon som vi. De känner inte till varken något djurhem eller har sett någon katthona med kattungar. Vi förstår under dagen som går, att de flesta på Tobago inte är så mycket för katter och det är få som håller dem som husdjur. Däremot älskar de sina hundar. Hur det slutar? Vi tar hand om katten på vårt hotellrum tills vi hittar ett djurhem.

Om ni har följt bloggen sen tidigare, vet ni att detta inte är vårt enda kattmöte. Catlady som man är. Här kan du läsa om alla våra andra kattäventyr. 

7. NÄR MAN FÅR EN SMÄRTSAM MAGKRAMP MEN LOKALBORNAS MEDICIN ÄR VÄRRE ÄN SMÄRTAN

Vi befinner oss i Aruscha i Kenya. Vi har tagit oss hit via Nairobi för att göra vår efterlängtade safari. Men vi hinner inte mer in på hotellrummet förrän jag fullständigt faller ihop. Jag får en olidlig kramp i magen som om tarmarna vrider sig. Och den vill inte gå över. Något apotek finns inte. Mannen blir skickad till marknaden. Han kommer hem med ett pulver som ska blandas med ljummen mjölk. Och det är det absolut vidrigaste jag någonsin druckit. Jag kan inte ens förklara smaken. Ljummen mjölk blandad med svartpeppar, kardemumma, spiskummin och lakritsrot. Om jag blev bättre? Nästan sämre :).

8. MANILA MIN FÖRSTA OCH ENDA RIKTIGA RÄDSLA UNDER EN RESA

Vi har varit på Boracay och bestämmer oss för att avsluta vår resa i Manila på Filippinerna. En stad man många gånger hört benämnas som en av världens farligaste. Men om vi ändå är här måste vi se lite av dem. Jag har hört talas om en marknad dit bara lokalborna i Manila går, och självklart måste jag då dit. Men när taxichauffören släpper av oss två kvarter innan marknaden och köpcentret, och vägrar köra längre, börjar jag så sakta förstå vad vi gett oss in på.

För första och enda gången under någon resa, har jag ryggsäcken på magen. När vi börjar gå genom marknaden möts vi av ett gäng unga killar, och rädslan slår till. De går rakt mot oss och utan tvekan är de varken nyktra på alkohol eller starkare medel. Det är nu jag är så tacksam över att ha en man som är så bra på att avväpna allvarliga situationer med humor. Han börjar skoja med grabbarna. Och det slutar med att de spelar en låt för oss på sina hemmagjorda instrument. Så kan det också gå. Puh.

9. NÄR ETT ZIPLINEFÖRSÖK PÅ MAURITIUS INTE RIKTIGT NÅR HELA VÄGEN HEM

Första gången vi åkte ziplining var i Costa Rica och Monteverde. Andra gången var på Mauritius. Då kände vi oss ganska kaxiga och som supererfarna åkare av ziplining, trots att det bara var andra gången. Nu kastade vi oss ut, tänkte inte så mycket, och bara njöt. Men, kanske var det inte lika proffsigt här. För den ganska slaka linan, klarade inte mannens kropp hela vägen fram.

Cirka 5 meter från plattformen började han sakta glida bakåt. Cirka tjugo meter. Och där satt han stilla och lugnt och gungade. Handtagen vi hade i Costa Rica för att kunna ta oss hem själva fanns inte här. Så det skickade ut en 40 kilos grabb för att dra hem honom. Och en till. Och man får inte skratta, men vid plattformen såg det ut… well så här. Skulle gissa att det inte är första gången det händer på denna banan. Så kanske inte så udda ändå.

10. NÄR MAN FÅR EN NY BÄSTA VÄN I APPARKEN PÅ BALI

Vi har tagit oss till The  Sacred Monkey Forest Sanctuary i Ubud på Bali. Och vi har hört många vilda historier om aporna här. Många som blivit bitna. Anfallna. Men det stoppar inte oss. Vem vet om det bara är skrönor. Vi  köper vi till sist några bananer och drar bort från folksamlingarna. Vi hittar en liten trappa och sätter oss där. Av någon anledning får mannen för sig att ställa stativet och kameran några meter bort och bara låta inspelningen gå.

Jag är så tacksam för det idag. I närheten står en av vakterna. Han ser att vi är ganska lugna och kommer bort till oss för att hjälpa till lite. Han visar oss vad man bör göra och inte bör göra. Och helt plötsligt sitter vi där. Med en makak i knät. Det är svårt att förklara känslan. Men man känner sig både glad och lite välsignad på något sätt. Att man har blivit utvald och fått lite vild kärlek. För ja, jag blev nog lite smått förälskad.

11. MOPPEBRÄNNSKADA PÅ BORACAY I FILIPPINERNA

Resan till Filippinerna har jag inte skrivit så mycket om, men det är nog en av de händelserikaste resorna vad gäller udda upplevelser. Vi hade hyrt en vespa. Som vanligt. Det här kan vi. Av någon anledning går jag vid ett tillfälle av på fel sida och sätter hela vaden mot avgasröret. Vi fick lite hjälp på det lokala ”vårdrummet” och sedan fick vi, på samma moppe, köra runt och leta efter det som behövdes till behandlingen av såret. Det blev en veckas haltande… eller tur vi hade moppe. Om ni är känsliga ska ni blunda för andra bilden här.

12. TIRANA

Vi hyr ofta bil när vi är ute och reser. Inget udda där. Det ger en ganska stor frihet och man bestämmer själv takten och färdvägen. Men i vissa delar av världen krävs det att man är extremt anpassningsbar. Till körtempot och körstilen. Jag är inte så bra på det där. Tack och lov är mannen det. Ibland lite för bra. Vi skulle till en specifik adress i Tirana, Albanien, som Gpsen tyvärr inte hittade.

Så på ett kafé fick vi hjälp att ringa efter en taxi som skulle guida oss dit. Herredujedane vilken färd det blev. Han körde före, vi efter, när vi hamnade på efterkälken bara kastade han ut armen genom fönstret och vinkade åt oss att hänga på. Han skapade egna filer där inga filer fanns. Eller plats för den delen. När han skapade en mittfil i en tvåfilig väg höll jag för andan och hoppades att inga sidospeglar skulle åka.

13. VI ÅKER PÅ UTFLYKT MED KOMIKERN RONNY ERIKSSON PÅ KUBA

Visst har man stött på en och annan Tv-kändis lite här och där. Men när det händer på det minst logiska av ställen, på andra sidan jorden, då kan man inte låta bli att reagera lite. När vi var på Kuba bestämde vi oss för att åka på en tvådagarstur till Havanna och Trinidad. På samma tur var musikern och komikern Ronny Eriksson. Men jag erkänna, det tog nog en dag innan jag kom på vad han hette. Det vara ju inte så att vi gick fram och presenterade oss :). Men jag kostade på mig en bild. Och det var den här.

Translation
It´not always sunshine and gold when one travels. Here are thirteen of our odd moments travelling the world. 

20

0

20

20