Det är vår. Men ändå inte. Den där ljusgröna våren är inte riktigt här än. Träden längs med vägarna och alleérna in till gårdarna lyser fortfarande av frånvaro på gröna löv och sommarfärger.
Åkrarna är fortfarande grå och inga gröna plantor har än stuckit upp ur marken. På några ställen har rapsfälten börjat ta fart. De är i en fas där de inte kan bestämma sig för att förbli gulgröna eller fortsätta förvandlas till det där ilsket gula som de bör bli. Jag hinner bara tänka tanken att jag borde stanna för att ta en bild just där, när bilden redan är i backspegeln. Men plötsligt ändrar sig landskapet. En mörkt grön skog tornar upp sig på alla sidor om mig. Vårt Svenska landskap när det är som bäst. Från slätter och gula åkrar till gröna bok och tallskogar. Just idag, längs en ständigt föränderlig landsväg i Nordöstra Skåne.
Bara två dagar senare. När jag åter tar mig ut på de Skånska landsvägarna. Har landskapet redan förändrats. Rapsfälten har blivit klarare gula och lyser upp allt i landskapet runt omkring. Och jag undrar om detta landskap kommer räcka det kommande året. Kommer det stilla mitt behov att se världen? Känna nya dofter. Nya smaker. Behovet att känna en annan typ av värme. Kanske är behovet av att upptäcka det okända för stort. Och allt här, är så hemma. Känt. Om än vackert.
Till och med mitt skrivande har påverkats. Istället för att skriva färdigt artiklarna om de senaste resorna, finner jag mig ständigt uppdatera äldre artiklar. Listor från förr. Lusten att skriva och redigera bilder, har under denna korta annorlunda tid mattats av. Om det är på grund av vår nya värld, eller ren trötthet, vet jag inte. Samtidigt känner jag tacksamhet. Tacksamhet för att vi för bara ett år sedan införskaffade en sommarstuga i vår egen kommun. En stuga u Skånska Kristianstad som troligtvis kommer bli räddningen detta år. Hoppas jag.
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv,
Och sett människor komma och gå,
Jag sett skördarna gro på min torva i ro,
Medan storkarna redde sitt bo.
Jag sett vårarna gry,
Jag hört höststormar gny,
Jag sett vidgässens sträck under kvällande sky.
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv,
Och sett människor komma och gå,
Det är minnenas kväll,
Det är ro i ett tjäll,
Bortom vägen det skymmer alltmer.
Efter oro och strid,
Tvenne mänskor fått frid,
Det är bara varandra de ser.
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv,
Och sett människor komma och gå,
Vad som än drar förbi,
Ett skall evigt förbli,
Det är kärlekens livsmelodi.
När vi, böjda av år,
Mot det okända går
Följa kommande släkten väl i våra spår.
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv,
Och sett människor komma och gå.
EDVARD PERSSON | JAG HAR BOTT VID EN LANDSVÄG
Translation
Skåne in the south of Sweden offers a beautiful and ever changing landscape. Right now it is turning bright yellow with colza.
200
2020
