Det där med att resa är inte alltid smärtfritt. Det kan gå snabbt från att allt flyter supersmidigt, till att inte göra det. Så var det inför vår första resa till Marocko.
Sånt flyt att vi var färdigpackade en timme innan svärfar kom för att köra oss till Hyllie tågstation. Att Jojokortet var laddat. Att vi inte väntade på paret bakom oss när vi stod i hissen ner till perrongen, som var en enorm familj. Att tåget gick med 30 sekunders marginal. Att biljettkontrollanten snällt lovade att lägga på kuverten i Sverige [som jag glömt att posta]. Att vi hann fika innan planet gick, att vi var på planet först av alla [aldrig hänt tidigare].
Sånt oflyt att flyget var en timme försenat. Sista tanken innan jag somnar, ”Tänk om man inte var på väg från, utan till, detta vita landskap”. Med Marrakech avklarat börjar oflytet. Upp som en sol och ner som en pannkaka. För det borde jag väl förstått, att när något är för bra för att vara sant… Turen mellan Marrakech och Agadir var som sagt superbra, men sedan börjar det. Först upptäcker mannen att jag har en skyhög dataräkning på mobilen, fattar ingenting. Vi snackar femsiffrigt.
Förkylningen vill inte släppa och det svider både i ögon och näsa. Vårt fyrstjärniga hotell har en personal som suger [förlåt ordvalet, men det är så det känns]. Hotellrestaurangen [som är en all-inklusive] har skyhöga priser och närmaste andra restaurang ligger två kilometer bort [inte så kul lunchtid för trötta mig]. Upptäcker dessutom att jag glömt min mobilsladd i Marrakech [jag som aldrig glömmer saker]. Till sist, affären som säljer vatten har stängt. Varsågod och drick klorerat kranvatten!
Men vem är väl jag till att klaga??!!! Vi har råkat ut för värre saker och skrattat åt det. Kan det vara förkylning och trötthet som pratar?? Det finns de som har det sämre [man hade kunnat vara stenplockare] och det finns ju alltid avbetalningsplaner. Dags att få lite flyt igen [och sluta gnälla]…
200
2020
