Det finns många länder i Sydamerika som ligger på min bucketlist. Peru, Chile, Argentina, Colombia och Bolivia. Dagens gästbloggare är Moa Kempe Harrysson som är iväg på långresa. Hon befinner sig just nu i Sydamerika och driver bloggen Lycklig och Levande . Idag berättar hon om sin resa i Bolivia.
Moa berättar om sig själv:
Mitt namn är Moa och jag är 25 år gammal. I oktober 2016 blev jag blev sjukskriven för utmattning, vår långresa fick därför avstamp tidigare än vad vi tänkt – jag behövde komma bort och göra något annat under en längre period. I januari sålde vi möblemang och lägenhet för att möjliggöra en långresa i Central och Sydamerika, något vi haft i tankarna i flera år. Vi har nu rest sedan mars och befinner oss just nu i Chile. Idag delar jag med mig av en glimt av Titicacasjön, Bolivia.
EN GLIMT AV TITICACSJÖN I BOLIVIA
Båten ut tar lite mer än två timmar sedan landar man i mjuk bomull som vadderar upp hela omgivningen. Känslan är i alla fall sådan, här finns ingen tid att passa, inga måsten. Solen styr tidens tempo där elen kommer och går som den vill. Isla del Sol är en ö i Titicacasjön dit vi tagit oss från gränsen. Bolivia välkomnar oss med lugn, efter en tids högt tempo i resandet med enstaka nätter här och där var det skönt att landa.
Ön är genuin och bondesamhället lever kvar, ön har inga bilar eller vägar utan endast lerstigar prydda med stenar i alla dess storlekar. Här används åsnorna och lamorna som bärhjälp upp till den lilla byn från hamnen. Ön är karg och torr med höga kullar och djupa dalar. Här och där ser man någon enstaka människa som sköter om fälten. Det blåser kalla vindar från sjön som mer liknar ett hav än en sjö med sin längd på 16 mil och bredd på 6. Titicacasjön är världens högst belägna sjö, som är navigerbar, det vill säga där båttrafik kör.
De flesta turister kommer för en dagstur eller enstaka natt till ön som andas lugn och harmoni. Här kan man andas och låta intrycken smälta igen. Åsnornas skriande är det enda som hörs över öns öde terrasser. Utbudet av hostels och matställen är betydligt större än den mängd turism som tar sig hit. Det ter sid ödsligt tomt på sina ställen, men vi finner det enbart rogivande.
Enligt Inka tros Solens födelse ha skett här, och visst är det sol på ön. Men en del oväder har vi också fått ta del av, så jag är inte helt övertygad om att solen skulle fötts just här. Vi beger oss ut i landskapet och låter benen jobba precis sådär som vi tycker om. Andhämtning ökar snabbt och det känns att vi befinner oss på dryga 4000 m.ö.h. Vi fortsätter över fälten längs kusten, ön är större än vi först trott. Vi möter djur som betar på fälten, barn som leker i gruset. Terrängen utmanar på grund av höjden och lungorna vill stundtals sprängas. Solen ger värme och klimatet får mig att tänka på klara krispiga höstdagar. I ögonvrån ser jag den snöbeklädda bergskedjan Cordillera Real tona upp sig i horisonten. Det är sällsamt vackert. Dagar som dessa lever jag lite mer. Och tackar mig själv för att jag lyssnat till min inre röst och tagit beslut som fört mig hit.
Translation:
Todays guest writter is Moa that is travelling around the world. Right now she is in South America. Today she is telling us about the Titicaca Lake in Boliva.
Foto: Moa Kempe Harrysson / Lycklig och Levande
Text: Moa Kempe Harrysson / Lycklig och Levande
200
2020
