Varför kan en del äta hur mycket som helst utan att gå upp vikt, medan andra bara behöver öka sitt kaloriintag lite för att gå upp i vikt? Varför måste vissa kämpa med träning och medveten kost för att hålla vikten, medan andra inte ens behöver motionera?
Varför slutar några äta när de är mätta medan andra inte känner att de är mätta? Alla dessa frågor och många fler besvaras i den intressanta dokumenären på Svt ”Varför blir inte de smala feta?” som gått i dagarna. I programmet låter Fredrik Nyström från Linköpings Universitet tio frivilliga studenter äta dubbelt så många kalorier och inte motionera alls under fyra veckor. Det är en diet som skulle kunna få den samlaste person att gå upp i vikt. Åtminstone skulle man kunna tro det.
De flesta behåller nästan samma vikt under hela sitt vuxna liv. Om det bara var dieten som påverkade vikten skulle vi vara tvugna att äta löjligt exakt alltid. En amerikansk forskare, Dr Leibel, tror att vi har en biologisk bestämd naturlig vikt, som varierar från person till person. Våra kroppar gör sitt bästa för att hålla oss vid den vikten, fet eller smal. Han säger att man självklart kan påverka denna vikt genom medveten kost och träning, men kroppen kommer alltid försöka komma tillbaka till sin normala kroppsvikt.
VAD STYR VÅR NORMALVIKT?
Vi har alltså en normalvikt. Vad styr den, och hur tidigt i livet ställs den in? Enligt forskaren Dr David Allison kan till och med händelser före födselen, i moderlivet, påverka hur stora vi blir som vuxna. Till exempel är det bevisat att kvinnor som föder senare i livet får barn som löper större risk att bli överviktiga. Även moderns vikt och näringsintag under graviditeteten är avgörande. En mor som frossar eller är diabetiker under vissa faser i graviditeten får barn som löper större risk att bli överviktiga.
Varför är vissa så mycket bättre på att gå förbi kex och choklad? Handlar att förbli smal mest om viljestyrka? Man tror att den är mer komplext än så. Professor Jane Wardle har gjort ett experiment på barnen i en förskola. Vad händer om man ger barn mer att äta efter en komplett lunch? Nästan alla barnen säger att de är mätta efter lunchen, men när man ställer fram en tallrik med kalasmat efter lunch, ser man tydliga variationer.
En del av barnen skjuter bort sina tallrikar medan andra metodiskt äter upp allt på sina tallrikar, oberoende av varandra. Jane tror att beteendena redan är väl etablerade hos de här förskolebarnen. För vissa är det så att när de känner sig mätta tappar de helt lusten att äta mer, medan andra gärna fortsätter äta så länge maten smakar bra.
STUDIER OM VÅRA ÄTBETEENDEN
Studier visar att våra ätbeteenden fastslås i tidig ålder. Om man brukar småäta efter att man är mätt när man är liten, beter man sig så som vuxen med. Problemet är att det snabbt påverkar kroppsvikten. I 11-års ålder kan man se kopplingar mellan de här dragen och barnens vikt. Nu vill man ta reda på var de här variationerna i beteendet kommer ifrån. Är det något man lär sig hemma i sin familj? Eller är det något som kanske är genetiskt betingat?
Man har utfört andra liknande experiment som det här, men där kontrollerade man även vilken variant av den så kallade FTO-genen barnen hade. Olika individer har olika FTO-gener. Vuxna som har en genvariant väger i genomsnitt mer än alla andra. Man visar att de barn som fortsätter att äta när de inte är hungriga, tenderade att ha högriskvarianten av FTO-genen.
De barn som åt mycket lite hade vad man betraktar som den skyddande varianten. Vår aptit verkar vara genetiskt betingad. Det ser ut som att det för vissa är rätt så lätt att stå emot alla matvaror som finns tillgängliga idag, de behöver inte använda viljestyrka. Medan det för andra inte är lika enkelt, deras hjärnors reaktion på mat stängs inte av när de har fått nog.
HISTORIA & GENETIK
Förklaringarna enligt forskarna ligger i människans historia och genetik. Våra samlande jagande förfäder åt vad de kunde hitta, ibland inte mycket. Då var lagrat fett effektivt. Under hungersnödsperioderna försvann upp till 75 % av populationen på grund av svält. De som var fylligare, eller de fetare barnen, överlevde och kunde föra vidare sina gener. Under hungersnöd gällde alltså ”den fetes överlevnad”.
Cyklerna av frosseri och hungersnöd som människosläktet utsattes för, var en viktig naturlig urvalsprocess. Alla barn eller individer som var lite fetare överlevde hungersnöd och kunde sen lägga på hullet när det fanns gott om mat. Detta kan förklara varför stora delar av befolkningen har lätt för att lagra fett. Det är först nyligen i vår historia som det har blivit ett problem. Nu råder konstant frosseri. Även som det förr var en fördel att lätt gå upp i vikt, gäller idag motsatsen. Det är de smala som lever längre, sundare liv.
VÅRA FETTCELLER & VÅR FETTVÄVNAD
Fettvävnaden består av miljarder av fettceller som lagrar en liten droppe olja. Om kroppen behöver energi kan den förbränna oljan i en kemisk reaktion. Den lagrade energin kan hålla oss igång när det är ont om mat. Fettet är kroppens nödproviant. Ju mer fett vi har, desto längre klarar vi oss utan mat. Genomsnittspersonen kan klara sig utan mat en månad. Fettcellerna kan antingen bli större eller fler. Båda sakerna händer.
När vi börjar frossa så blir fettcellerna större och samlar mer energi, mer olja. Till slut blir de enormt stora. Det är det som händer sen som avgör om du kommer få kämpa med vikten. Fettcellerna växer i storlek tills de inte kan bli större. Det är då kroppen bestämmer om man behöver fler fettceller. Tyvärr är det så att när man väl fått fler fettceller så är de där för att stanna. När cellerna väl finns i oss är det nästan omöjligt att bli av med dem.
Då får vi mycket lättare för att bli överviktiga. Kroppen har mycket lättare för att skapa fler fettceller när vi är barn eller unga. En mullig period under uppväxten kan påverka en under hela livet. Hur mycket man än försöker kan man inte minska antalet fettceller i kroppen. Ju fler man har desto lättare han man för att gå upp i vikt. Överviktiga barn löper mycket hög risk att bli överviktiga som vuxna.
VARFÖR HAR VISSA SVÅRT ATT GÅ NER I VIKT
Varför vissa har svårt att gå ner fascinerar Dr. Leibels forskargrupp. De senaste åren har de utfört ett extremt experiment på en grupp frivilliga med övervikt. Först fick de svälta så att de förlorade 10 % av sin kroppsvikt. Sen fick de exakt så många kalorier de behövde för att bibehålla vikten. Fast de fick tillräckligt med kalorier sade de att de hela tiden var hungriga. Dr. Leibel fann att patienternas hjärnor reagerade på mat som om de svalt.
Med hjälp av modern teknik kunde man faktiskt se, vilka centra i hjärnan som aktiveras hur mycket som svar på viktminskning. Mönstren stämmde med dem hos personer nära svältgränsen. Enligt Leibel beror det på att kroppen betraktar deras övervikt som normalvikt. Den kämpar för att göra dem större igen. Viktregleringens biologi är sån att överviktiga personer som lyckats går ner, måste lära sig leva med ständig hunger, om de tänker bibehålla den lägre kroppsvikten.
Enligt forskarna finn det en uppsjö andra möjliga influenser, inklusive miljöfaktorer, tom föroreningar. Forskare har bara börjat skrapa på ytan av vad som förutbetstämmer vår vikt. Men en sak är klar: enligt forskarna har vi mindre kontroll över vår vikt än man kan tro.
SÅ HUR GICK EXPERIMENTET
De 10 försökspersonerna testades och genomgick en mängd prover. För att mäta mängden kroppsfett användes en Bod Pod. Bod Poden beräknar hur mycket som är fett och hur mycket som är muskler i kroppen. Deltagarnas dagliga kaloribehov beräknades utifrån deras fysiska data och fördubblades. Under de kommandande fyra veckorna fick de äta cirka 5000 kalorier per dag.
De förbjöds också att motionera, vilket skulle kunna störa resultaten. Genom att bära stegräknare kunde man kontrollera att de inte gick mer än 5000 steg per dag, vilket motsvarar 3 kilometer. Efter bara en vecka är det slående skillnader mellan deltagarna. Trots samma kaloriintag har det påverkat deltagarna olika. Efter första veckan har två personer endast gått upp 1,6 % av sin kroppsvikt, och en av deltagarna har gått upp 4,6 %.
STOR SKILLNAD REDAN EFTER EN VECKA
Efter vecka två finns det fortfarande stora skillnader inom gruppen. Två har gått upp mer än 6 % sedan de började, medan en av dem bara har gått upp 3,5 %. Enligt forskarna beror resultaten inte bara på skillnad i aptit. Det måste finnas en annan förklaring. Det avgörande är var kalorierna hamnar om de inte blir fett. De som har svårare för att gå upp i vikt gör av med kalorierna på något sätt. Det finns olika teorier om hur kroppen gör sig av med överksottskalorier.
En av teorierna är att de som kan äta mycket utan viktökning kanske höjer sin basalomsättning. De gör värme av kalorierna de sätter i sig istället för att bygga fettvävnad. Basal eller viloomsättningen talar om energiåtgången för att hålla oss vid liv. Det är energin som krävs för att hjärtat ska slå och hjärnan fungera. De frivilligas viloomsättning mäts regelbundet.
Fjärde veckan är det dags för slutresultaten. På andra plats med ökning av 9 %, på första plats viktökning med 9,5 %. En av de frivilliga har bara gått upp 4,5 %, men hans utseende har knappt förändrats alls. Svaret är att han inte har lagrat särskilt mycket fett. Hans andel kroppsfett har bara ökat med 2,4 % enligt Bod Poden. Så vad är det då som står för hans viktökning på 8 %?
Han har gått upp mycket i vikt, inte mycket fett, man han höjde sin basalomsättning. Han basalomsättning har stigit med otroliga 30 %. Den höga förbränningen beror på att han har ökat sin muskelmassa. Muskler behöver mer energi. De förbränner mer i vila än fett eller ben. Om man ökar muskelmassan höjer man basalomsättningen dramatiskt. Trots att han inte tränat har han blivit mer muskulös. Tendensen att bygga muskler istället för fettvävnad är genetiskt betingad. Kroppen gjorde sig av med energi genom att göra fler rörelser än normalt. Det förbrukar energi.
Två av studenterna hade knappt gått upp något, men deras basalomsättning hade inte heller påverkats. Två deltagare hade svårt för att ens nå sina kalorimål. De fick kämpa mot sina kräkreflexer. Deras kroppar försökte skydda dem mot exesiv övervikt. Detta skedde genom att öka mättnadskänslan genom hormoner från magen. Det blockerar ytterligare matintag. Det finns alltså stora skillnader mellan hur kroppar reagerar på extra kalorier. Att hålla sig smal handlar om mer än diet och motion. De som har tur har kroppar som aktivt motarbetar viktökning.
Efter studien har alla de frivilliga fått tillbaka sin normalvikt efter cirka två till fyra veckor. Enligt forskarna bästämmer individens biologi hur lång eller hur kort man blir. Den bestämmer även hur smal eller tjock man kommer att vara. Det betyder inte att man inte ska försöka bli av med sin övervikt. Små minskningar gör en friskare och är mycket lättare att behålla.
Källa: svt.se
200
2020
