Hortobágy National Park och om att sitta på en häst

Vi är på väg till Hortobágy nationalpark utanför Debrecen. Den Ungerska stäppen, pustan. Här, mitt i Europa, hittar man en oväntat vackert ödslig natur. Hortobagys enkla och stillsamma natur ger energi och lugn. Samma fridfullhet som en öken ibland kan ge.

På grässlätten vandrar nötkreatur, får, oxar och hästar. Flockarna av oxar och får vaktas precis som förr av herdar. Fram till bara några decennier sedan betade det här gigantiska horder av de karakteristiska oxarna Hungarian grey cattle. Enorma, vita och med stora böjda horn. Idag finns de kvar, men i mindre hjordar, och fortfarande vaktade av herdar. Nationalparken är sedan 1999 en del av UNESCO:s världsarvslista och när man väl är här är det inte svårt att förstå varför. Här finns också ett museum över herdarnas hårda liv innan boskapsskötseln industrialiserades. Det finns flera gårdar man kan besöka. På Pusztai Allatpark kan man se rodeo och titta på mängder med olika djur som traditionellt använts inom det ungerska jordbruket. Vi besöker Máta Stud Farm och får börja vår dag med ett besök i stallet. Sedan kommer en lång tur med häst och vagn.

Ja, jag nästan springer till vagnen när jag ser den. Vi är cirka femton personer som ska med och det är viktigt att jag jag sitter längst fram. Jag vill ju inte ha en massa människor i vägen när jag tar mina bilder. För jag vet att det kommer bli många. Känslan av glädje över att få vara med om det här är stor. Den grusas bara av en liten sak. Eller kanske inte så liten. Halva gruppen består av att gäng holländare som har bestämt sig för att fira hela helgen. Och fira allt. Med sång. Och någon typ av snapsvisor. Och jag vill bara liksom vända mig om och be dem hålla tyst. För de förstör den fina känslan av upplevelsen. Och tystnaden som finns här. Emellanåt, när de tystnar för att andas, är den där. Tystnaden och bara ljudet av hästarnas trampande mot stigen.

Mitt ute på stäppen stannar vi. Vi har blivit uppmötta av tre ryttare. Vi får en liten fin uppvisning och sedan är det vår tur. Att rida. Nej, tack. Det är liksom inte min grej. Men sen stannar jag upp. Om jag någonsin ska sitta på en häst borde det väl vara här? Så när mannen har tagit sin lilla tur är det min tur. Ja, hur kommer man upp. Och hur kommer man ner. På något sätt kommer jag upp. Med hjälp från två håll. Att jag sedan lyckas hålla mig kvar är ett under. Jag vet inte riktigt var jag ska hålla. Och vid något tillfälle är jag nära att ta tag i den fina hästens man för att hålla mig kvar. Men det slutar med att jag håller båda händerna på samma ställe. När jag går av känner jag mig ganska nöjd och stolt. Inte för att det kanske är något stort, men för att jag faktiskt gjorde det.

” Vi fortsätter sedan vår tur på Pustan och jag vill inte att turen ska ta slut. För just nu. Just här. Mår jag sååå bra. ”

Translation:
In the middle of Europe, in Hungary, you can find the great Hortobágy Pusta. Hortobágy is an 800 km² national park in eastern Hungary. The park, a part of the Great Plain, was designated as a national park in 1973 and elected among the World Heritage sites in 1999. The Hortobágy is Hungary’s largest protected area, and the largest semi-natural grassland in Europe.

Foto: © Discovering The Planet
Foto av mig: Göran Olsson
I Samarbete med: Hungarian Tourism

20

0

20

20