Mitt Makedonien, mitt finaste och äldsta reseminne

Jag är fyra och ett halvt, kanske fem år gammal. Mina föräldrar har lämnat mig hos min mormor och morfar över sommaren. I Makedonien. Mitt andra hemland och födelseland. En kamp mellan en mormor som vill spendera tid med sitt första barnbarn, och en mor som gråter floder över saknaden att vara utan sin förstfödda i tre månader. 

Det var min första resa på egen hand inser jag nu. Jag är oerhört tacksam för att mina föräldrar ändå tog det beslutet. Att lämna mig hos mina morfäldrar i Makedonien. Det är från den sommaren jag har mina allra tydligaste och tidigaste minnen i livet. En sommar i slutet av 1970-talet. Från mammas hemby Orizari. Minnen som jag vet är mina och inte återberättade. Minnen som inte finns på bild. Bara tankar och enstaka bilder längst bak i tankens minnesarkiv. Kanske kommer jag hitta någon enstaka bild till bland alla negativ jag håller på att framkalla, med oddsen är låga. Bilderna idag kommer från kära syster som har fotat av dem från originalbilderna.

Det är sommarlov och jag sitter på skolgården i byn med alla de andra barnen. Precis som varje dag under sommaren. Barn i alla åldrar som leker ihop och tar hand om varandra. Trots att jag då inte var så gammal, kommer jag ihåg känslan av att jag tycka att jag var stor och klarade mig själv. Jag fick ju trots allt hänga med de stora kidsen. De mellan tio och femton. Det fanns inte mycket att göra på skolgården, men vi lekte som barn alltid gjort, med det man hittar runt omkring. Vi spelade fotboll,  lekte kurragömma och bollen i burken, och gjorde kullerbyttor med ett knä på den där enkla metallställningen.

EN FEMÅRINGS MARDRÖM

Helt plötsligt är mormor där och kallar hem mig. En femårings mardröm. Tänk om man missar något. Redan då lockade inte känslan av att behöva gå hem, när det fanns så mycket mer kul att vara med om. Ångesten när man visste att alla de andra barnen var kvar och fortsatte skratta, leka och ha kul. Men visst, jag var fem. Å mormor hade en sån där bestämd min som man bara inte sa emot. Jag minns alla eftermiddagsmellanmål som bestod av nybakad bröd från bageriet runt hörnet med rapsolja och paprikapulver. Ja, det kan låta konstigt, men det var faktiskt gott. Värre var, att ibland byttes paprikapulvret ut mot socker. Lika gott det för en femåring.

Jag minns också mormors trädgård som igår. En blå grind i metall och en uppfart full av vindruvsrankor och lejongap, och en trädgård full av paprika och tomat. Jag minns också allt skäll jag fick för att jag förstörde varenda blomma med lejongap. Men vilken femåring kan motstå att plocka lejongap och INTE trycka ihop dem så att de blir som små munnar? Jag minns vattenkrusen [bardinata] som mormor bar på när vi gick till brunnen för att hämta dricksvatten och de motsvarande minikrusen som jag fick bära på. De fick mig att känna mig duktig som hjälpte till. Vattnet räckte knappt till mig själv. Dricksvatten från kranen var en lyx som inte kom förrän många år senare.

Jag minns den lilla badbaljan i plåt i källaren där mormor badade mig med vatten hon värmt i grytor på den vedeldade spisen. Och jag minns doften av morfars vintunnor där i den svala källaren. Jag mins också utedasset på gården. Det enda alternativet som fanns och att jag var livrädd för att trilla i. Så stackars mormor hade inget annat val än att gå upp mitt i natten när det behövdes.

Promenaderna till mormors trädgårdsland som vattnades varje kväll är något som lämnat saknad efter sig. Jag brukade sitta vid den uppgrävda öppna brunnen och väntade på att mormor skulle ha tömt den på vatten. För längst där nere, visste jag att det alltid i botten på gropen, fanns några små grodor som hon tog upp till mig. Jag minns också promenaderna till morfars vindruvsodlingar. Jag var nog inte mycket till sällskap. Medan morfar vattnade och rensade ogräs satt jag och åt vindruvor eller petade på halvfärdiga druvor.

Minnen av de där soliga dagarna i Makedonien när morfar tog med mig till kiosken, exakt runt hörnet, för att köpa glass. Oftast bara fyra sorter att välja på. Det fick man aldrig nog av. Och jag minns dofterna som kom från den hemmagjorda grillen. Galler över en eld, där paprikorna som vi precis plockat grillades, skalades och serverades med olja och bröd. Och bilden av mormor som sitter på den lilla träpallen  i trädgården, och skalar potatis, kommer leva med med för alltid.

Varje gång mormor tog bussen till marknaden för att inhandla det hon inte odlade själv, fick jag följa med. Jag är övertygad om att det var just då och där min förälskelse i lokala frukt och grönsaksmarknader började. Dofterna, färgerna, smakerna, människorna och alla skämt som slänges fram och tillbaka mellan säljarna.

Och ja, jag är fortfarande fem någonstans där inne. För mig är det en av mina bästa resor i livet, inte den första, med den bästa och viktigaste vad gäller minnen. Mitt Makedonien. Min älskade mormor gick bort för flera år sedan, och några månader efter det också min morfar. Utan dem där, kommer Makedonien aldrig bli det samma, men jag kommer alltid älska landet lika mycket. Förutom min mamma, var mormor en av de starkaste kvinnor jag någonsin mött. Hon skötte på egen hand tre barn, ett hus och ett enormt trädgårdsland. Och när morfar var och jobbade i Sverige, tog hon dessutom hand om de stora vindruvsfälten de hade. Under en tid när de inte hade varken el eller rinnande vatten. Det fanns inget som hette jag orkar inte, har inte lust eller jag känner mig lite trött.

Tack för alla underbara år du gav oss. För alla minnen. För att du alltid tog hand om oss. Och för att du alltid såg till att vi var mätta och belåtna. Jag önskar att jag hade en bråkdel av din styrka. Du kommer alltid finnas i våra hjärtan och våra minnen. ♡♡♡

Mormor, morfar, pappa, morbror och moster. 

Translation
Today´s post is really personal. It is from my first memories in life. My first trip with out my mum and dad. And memories from a lost time. Macdonia, former Yougoslavia, is the country I was born in. 

20

0

20

20