Kilometer efter kilometer, trettonhundra meter över havet, på snirkliga grusvägar i Costa Rica, är resan vi måste göra för att komma till Monteverde. Bara det en upplevelse i sig. Varenda gång vi fick möte, knyter det sig i magen och jag kramar mig fast i dörrhandtaget. Klockan är tio i sex på kvällen när vi kommer fram till Monteverde.
Dimman ligger tjock över regnskogen och bergen. Bara fem minuter senare är det beckmörkt över ravinerna. Att hitta vårt hotell i detta mörker, är inte helt lätt, men har man en helt orädd chaufför [mannen då alltså] brukar det mesta lösa sig. När vi till sist hittar lodgen, har en helt ny värld öppnat sig här uppe. Det minimala samhälle vi trodde det skulle vara, är istället två stora byar på berget, och allt som hör ett civiliserat samhälle till för att kunna ta hand om de som bor här året om och de turister och forskare som kommer hit.
GRUNDARNA AV MONTEVERDE I COSTA RICA
Jag blev så klart lite nyfiken på Monteverde och de människor som valde att ta sig upp och bosätta sig i regnskogen på cirka 1300 meters höjd. Mitt emellan två regnskogar finns en civilisation som består av kväkarsamhället Monteverde och Ticobyn Santa Elena. Santa Elena grundades av några Costaricanska familjer på 1930-talet som lämnade guldgrävandet i Juntas och flyttade upp i bergen för att försörja sig på jordbruket och skogen. Några år senare, 1949, valde 11 kväkarfamiljer från Alabama i Usa att lämna sitt land för att flytta till grönare skogar, Monteverde. Anledningen var att de sökte en plats där de kunde leva i fred och religionsfrihet och slippa kraven om militärtjänst [kväkarna var enligt sin religion pacifister] och Costa Ricas armé upphörde på 1940-talet.
När man väl har gjort ett besök i molnregnskogen förstår man deras beslut lite bättre. Molnregnskog kallas den för att den ligger högt över havet och att molnen ofta ligger tätt bland träden. Att fånga den enorma naturen här på bild är nästan omöjligt. Trädens storlek [ibland 100 meter höga], växterna som lever och växer i symbios på varandra, mossan på träden, dimman och molnen som ligger tätt över skogen. Lianer som slingrar sig ner i den fuktiga luften. Lugnet, stillheten och tystnaden här är något man sällan får uppleva. Ja tystnaden från civilisationen. Bara ljuden från träden, fåglarna och syrsorna hörs här.
DEN PRIVATÄGDA REGNSKOGEN I MONTEVERDE
Reserva Biologica del Bosque Nuboso de Monterverde [Gröna bergets biologiska reservat för molnskog] är ett privatägt nationalparksliknande reservat. Reservatet består till stor del av molnregnskog, en speciell typ av regnskog som finns i Costa Ricas högländer. Moln i en skala från vitt till grått sänker sig ner och över den mörka grönskan med livsnödvändig fukt. Den tropiska regnskogen är ett rikt ekosystem som omfattar 20 % av världens växtarter på endast 0,4 % av jordens yta, 860 till 1840 meter över havet. Naturreservatet räknas som ett av Costa Ricas sju underverk.
Monteverdes ekosystem är otroligt varierat. Här finns Över 3000 olika arter av växter och cirka 500 av dem är orkideer, vilket är världens största orkideesamling. Här finns även mängder av djur [även om vi tyvärr inte såg några av dem denna dag, men vi hörde däremot vrålapor]. Det finns mer än 400 arter av fåglar, 490 olika sorters fjärilar, tiotusentals arter av insekter , 120 arter av amfibier och reptiler och över 100 arter av däggdjur. Monteverde är en av de få platser i världen där man även hittar den berömda fågeln Quetzal.
Vi avslutade vår vandring med en tur i kolibriträdgården där sex olika arter av kolibris matas med nektar. Och jösses med bilder vi tog. De snabba rackarna är inte de lättaste att få på bild, men helt otroliga att titta på. Jag förstår att man lätt får mersmak för regnskogen i Costa Rica och att man gärna återvänder.
200
2020
