Att jobba som reseskribent och resebloggare var något av en raksträcka för mig. Resor har ju alltid varit mitt stora intresse, det största intresset och följt mig genom livet. Efter gymnasiet ville jag gå estetiskt gymnasium med inriktning på språk och journalism. Det blev inte så då, men jag tog mig ändå dit så småningom. Ish :).
En fråga jag ofta får, när folk får reda på att man är resebloggare och reseskribent, är frågan kring hur ärlig man kan vara i sina artiklar, när man åker på en sponsrad resa. Svaret är ju så klart olika för olika skribenter. För mig, brukar svaret vara ganska enkelt. Jag skriver bara om det som jag gillar och skriver sällan om det jag ogillar. Jag kan ibland nämna saker som jag tycker att man kan hoppa över eller är mindre kul, eller udda saker som kanske har hänt. Självklart vill destinationerna visa det bästa de har. Vilket så klart inte alltid är en full representation av landet man åker till.
I det stora hela undviker jag att lägga tid på det som jag inte tycker är bra. Varför lägga tid och energi på sådant man ändå inte vill rekommendera? Men vi får ju aldrig en önskelista eller kravlista av våra arrangörer. En anledning är att de inte får kräva content och artiklar vid pressresor. Det finns inga avtal och därför får inga motprestationer krävas. Däremot, har jag en betalande kund, har man ett kontrakt på båda parternas vilkor och förväntningar.
Idag ska jag berätta en historia för er, om en upplevelse jag blev ombedd att inte nämna. Jag hade ett betalt samarbete och därför hade kunden möljighet att be mig låta bli att skriva om händelsen. Jag har nämnt det kort i en artikel tidigare. Men det är första gången, och enda gången faktiskt, där kunden bett mig inte skriva om en specifik händelse. Men jag tror att vi kan vara överens om att preskriptionstiden sju år senare är över. Så here we go. The full story 7 years later.
LÄS MER: Alla artiklar från Neapel i Italien kan du läsa här & Om coola Museo Madre
STORYN JAG BLEV OMBEDD ATT INTE SKRIVA OM
Jag var på uppdrag i Neapel. Jag hade ett samarbete med Neapels flygplatsts. Uppdraget var att visa att Neapel inte var så farligt längre, att det fanns massor att de och uppleva och att det inte var så kriminellt som det en gång var. Det var den stora grunden i mitt uppdrag. Neapel är en destination som är svår att vänja sig vid. Det tar kanske en dag eller två. Men dag tre så är man kär i staden. Neapelotesarna själva har ett uttryck som jag bara älskar.
”You always cry twice for Naples. Once when you get there and once when you have to leave.”
Men någonting hände dag två som… Det var otur. Ren otur. Den stora oturen var kanske att det drabbade just mig, som var där med uppdraget att bevisa motsatsen. Vi hade precis varit på ett museum, Museo Madre, och jag stod på trottoaren utanför för att köra sociala media, rapportera lite på Instagram. Jag har ansiktet ner i telefonen och helt plötsligt så hör jag ett litet motorljud.
En vespa som helt plötsligt bara far förbi mig. Jag står utan mobiltelefon i händerna. Men händer ”håller fortfarande mobilen”. Det tog ett par sekunder att greppa vad som precis hänt. Mina värdar hade inte kunnat ha mer otur. Jag personligen, tyckte faktiskt inte att det var en jättestor grej. Det är ju sådant som händer. Jag var då också tacksam för att jag inte bara dokumenterat med mobilen, utan också med systemkamera.
I NEAPEL UTAN PAPPERSBILJETTER
Det är såklart svårt att vara resebloggare eller influencer idag utan mobiltelefon. En stor del av vårt uppdrag är ju just att uppdatera på sociala medier under tiden. Men de var så himla professionella. Två timmar senare hade de skaffat motsvarande, nästan, telefon som jag redan hade. Ett nytt simkort. Jag var så imponerad. Och självklart ville de inte att jag skulle rapportera om det. Men för mig var det ju en otroligt rolig historia. För det är ju sånt som händer. På resor över hela världen. Men att det hände just på den här resan.
Någonting som däremot var lite jobbigt, var att detta var en av de första resorna som jag faktiskt reste utan dokument på papper. Jag hade all dokumentation, alla biljetter i telefonen. Och när den gamla telefonen försvann så blev det lite tufft. Jag hade inga lösenord. Allting i mobiltelefonen var ju borta. Jag kom inte åt mina konton. Jag behövde ominstallera Google-kontot för att komma åt Dropbox och backupen på dokumenten som jag hade där. Men jag hade inga lösenord. Ingen tillgång till dator där och då.
Så, jag fick sitta på golvet på flygplatsen i Neapel. I samtal med mannen hemma. I cirka 45 minuter för att få ordning på allt. Och kunna komma åt alla mina biljetter och dokument. Så skulle jag ändra någonting? Nej. Jag är tacksam att jag fortfarande hade all uppbackning på Dropbox. Jag hade ju också kunnat gå till ett internetcafé. Eller en hjälpdesk för att få biljetterna utskrivna via mejlen. Så. Shit happens. Allt handlar om att landa, och försöka lösa problemet man har framför sig. Livet hemma eller borta. Saker händer :).
Translation
Today I am talking about the requirements from our partners when doing a PR-trip. And the unfortunate event of me being robbed in Naples, Italy.
200
2020
