Umbrien är för mig och kanske också för många andra i Norden en ännu oupptäckt pärla. Vi känner till Rom, Toscana, Sicilien, Sardinien och Venedig. Men många andra platser i Italien är fortfarande kvar att upptäcka. Så när jag fick möjligheten att vara med på en lite annorlunda upptäcktsresa av Italien, kunde jag inte tacka nej. Linnea och Helena på This is your time. hade satt ihop ett omfattande program till oss för att vi skull hinna se och uppleva så mycket som möjligt under våra tio dagar där. Tio dagar som tog oss från Rom upp till Orvieto i Umbrien och söderut till Terracina och Ponza i Lazio.
ORVIETO
Vår resa startade uppe på tuffberget, på en klipplatå i Umbrien, i den lilla staden Orvieto. Vi tar spårvagnen, funicolaren, upp och jag blir direkt tagen av de små charmiga gränderna, de låga husen och känslan av historia. Med ett barns förtjusning försöker jag fånga in allt, lite med en rädsla av att kanske ändå missa något. Under staden finns en labyrint av utgrävda grottor och tunnlar som en gång användes som lönngångar i händelse av attack eller belägring. Staden har en lång historia som omfattar Etrusker, Romare och barbarer och blev inte en del av Kungariket Italien förrän 1861.
Innan vi börjar vår dag stannar vi till för lite gelato på Gelateria La Musa. En gelato som smakar som svensk mjukglass, men godare och en känsla av silke. Vi fortsätter vår upptäcktsfärd och kommer till Katedralen i Orvieto, Duomo di Orvieto. Den började byggas år 1285 på en plats där det redan fanns en kyrka och är en av de främsta sevärdheterna i Umbrien. Staden är full av sevärdheter om man har och tar sig tid. Söder om kyrkan ligger det forna påvepalatset Palazzo del Capitano del Popolo, som innehåller stadsmuseet. Det finns en fästning som anlades av kardinal Albornoz 1364 i nordöstra delen av staden och som nu är en offentlig trädgård med amfiteater, etruskiska ruiner och en underjordisk stad. Lunchen intas på den lilla ljuvliga restaurangen La Grotta där Franco, 72 år, kommer och möter oss i dörren. Han är en av de där få människor man kommer komma ihåg resten av sitt liv. Fortfarande jobbar han varje dag och är lika passionerad som när han började.
TRASIMENO LAKE
Vi lämnar Orvieto och tar oss till Trasimeno Lake för en Trekking tillsammans med arrangörerna Umbria Action. Lago Trasimeno är den fjärde största sjön i Italien och den djupaste delen är cirka sex meter. När man tar sig upp för berget vid sjön ser man tydligt de tre öarna i sjön, Isola Polvese, Isola Maggiore och Isola Minore. Isola Maggiore, den näst största, är den enda som är bebodd, men enbart av ett 30-tal invånare.
Efter att ha tagit oss genom den cirka en mil långa leden kommer vi fram till Flavio Orsini Farm and Agriculture. Här ska vi inta vår lunch men också lära känna historien bakom farmen. På Farmen har man lyckats återuppta en art av bönor som man trodde hade försvunnit. Orsinis Farm är så unik att till och med Bo Hagström och Solens mat har varit här och filmat. Dagen avslutas med en honungsprovning på Casa Parrina. Och nej, honung är inte bara honung. På Casa Parrina leker man med många smaker. Chili, hasselnöt, citron, saffran, tryffel, lavendel och olika frukter. Vi fick möjlighet att smaka runt tio sorters honung med ost, kex, bröd med olivolja och självklart lite Prosseco. Min idé om vad och hur man kan använda honung har helt förändrats.
MONTELEONE D´ORVIETO
Jag pratar om att man ibland, när man hamnar någonstans, bara får en känsla för ett ställe, blir lite kär. Senast jag blev det var Singapore. Men nu är Monteleone D´Orvieto också med på listan. Redan innan vi kommer innanför murarna blir vi välkomnade av en stor komitée av invånare, stolta över sin vackra stad och som med entusiasm och glädje lägger en hel eftermiddag på att guida oss runt i staden och berätta om den. Jag har nog aldrig varit med om att man visar en sådan passion, engagemang och stolthet över sin stad. Några har klätt sig i folkdräkter och följer oss hela turen runt. De visar oss runt den lilla staden på berget och har till och med öppnat upp den stängda kyrkan, som håller på att renoveras, för att visa upp den för just oss.
Jag är förundrad över att det inte finns massor med turister här, för det borde det. Jag pratar med medbloggaren Amy, från Usa bosatt i Italien. Hon berättar att det finns flera hundra sådana byar i Italien och att många bara glöms bort. Monteloeone är en av de få som har tagits hand om och renoverats upp så väl. Och att så få får uppleva staden gör mig nästan lite ledsen. En stad som Monteleone förtjänar att visas upp, förtjänar att upptäckas och förtjänar att upplevas.
Lunchen denna dag intas på Nido del Falcone där vi också bott de senaste nätterna. En liten agriturismo med fokus på att leva grönt, vegetariskt och lokalproducerat. Bruno och Paolas passion och hängivenhet för sitt ställe och för vad de gör här är tydlig. Allt på farmen är organiskt och antingen egenproducerat eller lokalproducerat och alla måltiderna görs av säsongens råvaror. Jag har redan på de få dagarna vi varit här, åter smakat saker jag inte trodde jag gillade och helt plötsligt verkligen börjat gilla dem. Friterad salvia, zucchini, fyllda zucchiniblommor och rå fänkålssallad.
SLOW FOOD I TERRACINA
Vi har nu tagit oss till Terracina. Staden vid kusten, söder om Umbrien i området Lazio. Staden som erbjuder något för alla. Här möts vita stränder, med historiska kvarter, en fiskehamn, passionerade krögare och producenter av de finaste råvaror och rätter. Vi möts av Danilo Mastracco från Slow Food Terracina, som inför våra två dagar här har planerat ett spännande och omfattande program.
Terracina är en hamnstad med cirka 45 000 invånare. Staden nämns redan 509 f.Kr. i historieböckerna, men blev inte romersk koloni förrän 329 f.Kr. Staden består idag av en gammal statsdel, Centro storico, som ligger en bit upp på berget, men Terracina består också av nybyggda områden vid stränderna. Hela Centro storico är som ett stort museum med byggnader bevarade från antiken till medeltiden. Uppe på berget Monte S Angelo ligger Jupitertemplet, Temple of Jupiter Anxur med en magisk utsikt över Tyrrenska havet, staden, hamnen, de pontinska slättlandet, Ischia och uddarna San Felice Circeo och Gaeta.
Vår dag fortsätter med lunch på Farm Paola Orsini. ”Azienda olivicola Paola Orsini”, är farmen där en av världens bästa olivoljor pressas. Gården har funnits i familjen i många generationer, och ligger högt upp på berget längs med flera sluttningar och med utsikt över Tyrrenska Havet. Här odlar man Itrana oliverna, som är specifika för detta område och inte odlas någon annanstans. Deras olivolja har vunnit pris för bästa olivolja inte bara i Italien, men också globalt. Lunchen vi blir bjudna på är som en fest. En äkta italiensk familjelunch. En fest där man äter gott, dricker gott och diskuterar högt.
Locanda Borgo Antico är det medeltida klostret där vi ska bo kommande natt. Det var övergivet men har nu av den talangfulla Maria Carla gjorts om till ett litet hotell med en fantastisk lite bistro. Bredvid hotellet, eller bakom, finns den lilla kyrkan Abbazia di Fossanova. En fantastisk vacker liten kyrka med en underbar liten trädgård innanför. På detta medeltida ställe filmades dessutom ”Den röda nejlikan” med Sean Connery.
Trots att varje lunch och middag vi har ätit har varit fantastiska, är min favoritlunch den på Campo Soriano och vingården Moscato di Terracina Winery med Andrea Pandolfo. Turen med vindruvsplockande och raderna av vindruvsplantor får mig att minnas tider när jag var liten och fick följa med morfar till hans vindruvsodlingar. Och medan han jobbade satt jag på marken mellan plantorna och åt druvor. Andrea Pandolfo är ytterligare en av alla dessa fantastiska och engagerade människor vi mött på vår resa. Hans drivkraft är att återställa den gamla vingården till dess forna rykte och mer. Lunchen är min favorittyp av lunch. Man sitter utomhus i en fantastisk miljö och färsk mat dyker upp lite här och var. Grillad korv, en salsiccia som är den godaste jag någonsin ätit, de nyplockade druvorna, de färska körsbärstomaterna, nybakat bröd, en fantastisk pecorino, färska prosciutto, en underbar tomatsallad med olivolja som vår Amy precis gjort, en typ av svart tapenade [röra gjord av oliver] allt serverat med de bästa moscatovinerna från gården på berget.
PONZA
Efter en lång dag i Terracina är det dags att åka till ön Ponza. Vi är extremt trötta, inte bara av den långa dagen, men också av att ha åkt lite buss, haft en liten löptur till båten, och sedan en båttur med sittplatser längst ner i båten utan luftkonditionering, vilket hade fått de stadigaste sjömän att bli sjösjuka. Men så sätter man fötterna på ett nytt ställe som Ponza och allt det jobbiga är som bortglömt. Man är åter det lilla barnet som upptäcker nya saker och känner nya dofter. Och igen, blir jag underbart fascinerad och förtjust. Trots att det är mörkt när vi landar i hamnen, och att jag inte sett mycket av ön, känner jag direkt att jag är lite förälskad i Ponza.
Ponza är den största ön av de Pontinska Öarna som ligger i Tyrrenska havet och är en del av Lazioregionen. Arkipelagen består av sex öar och dessa öar är vulkaniska. På Ponza, ön som gett namnet till ögruppen, bor cirka 4000 invånare. Man lever i första hand av turismen men också av att bygga och renovera båtar och av fiske. Det finns en legend om ön som säger att den under gamla tider kallades för Tyrrhenia. Det som idag är Ponza, ska vara det som blivit kvar av den förlorade och sjunkna ön Tyrrhenia. Det har nyligen gjorts betydelsefulla arkeologiska undersökningar som bevisar att detta kan vara sant. Till exempel, upptäckte man att botten i hamnen på Pozzouli, som ligger i närheten, har sjunkit och höjts vid ett flertal tillfällen de senaste 5 000 åren, och avslöjat sjunkna Romerska tempel.
Jag älskar färgerna, lugnet som ön andas och de små pittoreska gatorna. Vi bor de två första nätterna på det lilla mysiga hotellet Piccolo Hotel Luisa som ligger ovanför hamnen och har en fantastisk utsikt från frukostbordet. Här möter vi också 88-åriga Luisa som är en liten legend på ön och bara helt underbar. Ponza är idylliskt för att hyra egen villa på och här finns många att välja på. Vi fick vår sista natt här möjligheten att bo i en underbar villa, Villa Il Gabbiano, högt upp på berget. Villan med tre sovrum var hela sinnebilden för ett sommarhus i Italien i min lilla värld. Vitt, vitt, vitt överallt. Fantastisk utsikt över havet och de andra öarna runt Ponza och som upplagt för varma sommarkvällar och vin.
Vår andra kväll på Ponza avslutas på Trattoria Monte Guardia Ponza och med Peppe, Silverio Mazzela. Vi är inte först från Sverige att upptäcka ön. Bo Hagström från Solens mat var här och gjorde ett helt segment om matkulturen på ön till sin bok Solens öar. Och man skulle kunna tro att det är restaurangen som drar folk hit, men den är faktiskt bara en liten anledning till att man tar sig den långa vägen upp för berget. Silverio, Peppe, har gjort något helt unikt, något som tog honom nitton år. Han grävde helt enkelt en tunnel under sitt hus. Redan på 300-talet f.Kr. byggde romarna tre tunnlar på ön som fortfarande finns kvar. Berget består av tuff [porös bergart som består av vulkaniska utbrottsprodukter] och kalkavlagringar, och detta gör det möjligt att hacka sig igenom berget. Det var precis vad Peppe gjorde, för hand. Tunneln leder till en stor grotta. Den är resultatet av att han grävde från två håll, men tyvärr mötes inte tunnlarna där de skulle och resultatet blev detta större rum, La Cantina, vinkällaren. 45 meter under jord. Längs med väggarna ser man hans diplom från sjöfartsskolan, där hänger foton på hans båtar, på humrar han fångat, överallt hänger det nät och gamla redskap från Peppes tid som fiskare. Det är som ett museum över hans liv, men också över öns historia.
– Tunneln är det bästa jag har gjort i mitt liv!
– Här finns hela mitt liv.
Ponza är en fantasisk plats fylld av färger och berättelser. Här finns historier och arkeologiska utgrävningar om Homeros Odyssén, om Pontius Pilatus, om Etrusker, om Ottomaner och mycket, mycket mer. Här finns historier om Ponza och Ventotene som fängelsekolonier under två decennier. Om du gillar historia, är Ponza kanske nästa resmål.
Translation;
This is the travelstory from my trip to Italy last fall with This Is Your Time. It was an amazing discovery of a part of Italy that I know nothing about.
Foto: © Discovering The Planet
200
2020
