Jag kan inte låta bli. Att läsa om ledaren på andra sidan Atlanten. Trots att jag inte har ord för hur mycket jag ogillar både hans person, ledarskap, beteende och ego som saknar dess like. Jag som normalt försöker låta bli att skriva om politik här på bloggen, kan idag inte låta bli. Men lovar, att efter dagens inlägg, kommer jag återgå till normala inlägg :).
För ibland måste man bara ventilera. Åsikter. Och idag är en sådan dag. Jag måste ventilera. Jag är ingen expert. Tvärtom. Jag inser att jag knappt har rätt att ha en åsikt. Och i tider som nu, förlitar jag mig på att, starka och kompetenta människor som folkhälsomyndigheten, utbildade epidemiologer som Anders Tegnell, gör det som är rätt för oss och vårt land. Men just nu känner jag oerhört starka obehagskänslor för Hen på andra sidan havet. Och jag funderar en hel del på varför vi accepterar politiken i en del länder men fördömer i andra. Och så känner jag lite uppgivenhet.
FÖRDOMAR, DUBBELMORAL OCH OKUNSKAP
Att välja bort att resa till länder där en ofördelaktig politik eller diskriminering förs, gör jag inte. Folket är sällan dess ledare eller politik. Och det är folket jag vill upptäcka. Kulturen bortanför landets diktatoriska ledare. Jag funderar också en hel del över varför man gärna åker till Thailand, Usa och Irland, men fördömer Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Turkiet. Det var bara två år sedan som kvinnor fick fri aborträtt på Irland. Innan dess kunde en kvinna få 14 års fängelse. Det ignorerades av de flesta, men Dubais ofördelaktiga jämställdhetssyn verkar dock ge varje lekman rätten att hata på de som åker dit.
Att Thailand bara är en konstitutionell monarki symboliskt och styrs av en militärdiktatur verkar inte heller beröra så många resenärer. Men faktum är att både Thailand och Förenade Arabemiraten styrs av envåldshärskare. Inte berörs man heller av att Usa har ett av världens största gap mellan fattiga och rika, och att sedan Hen tog över ledarskapet 2017, ännu fler har förlorat möjligheten till sjukvård. Kanske är det inte rätt att åka till länder som har en diskriminerande politik. Men kanske är det inte heller självklart att den bästa lösningen är att öka på de ländernas isolation. Utebliven turism är ofta något som drabbar lokalbefolkningen hårdare än de styrande. Och folket är sällan sina styrande.
NEJ, DET ÄR INTE COVID-19 SOM GÖR MIG UPPGIVEN
Nej, jag är inte uppgiven på grund av den rådande situationen. Vi, här i Sverige, har det trots rådande situation väldigt bra. Vårt skyddsnät gör att många inte behöver oroa sig för sin vardag trots mindre socialisering eller brist på jobb. Min uppgivenhet beror på det som händer på ledarnivå i vår värld. Eller mest över ledaren på andra sidan Atlanten. Aldrig har väl en person visat så lite empati, smutskastat så många nationer, organisationer och folkgrupper som hen. Finns det någon han inte beskyllt och attackerat verbalt? Till och med Sverige har fått sig en känga. Och ändå, ändå, får Hen sitta kvar som ledare.
I en tid när WHO och världens forskare försöker skapa samarbeten, för att lösa den rådande situationen så fort som möjligt, sysslar Hen med pajkastning och smutskastning av värsta sort. Kanske borde jag inte bry mig. För jag har det ju ändå bra här. Här där jag är. Men mitt hjärta fungerar inte så. Jag lider med dagarbetarna i Indien som inte vet hur de ska få mat på bordet. Jag lider med barnen i Jemen som redan lider av Kolera och nu också riskerar att få Covid-19. Men jag lider också med Hens folk på andra sidan Atlanten. De som förlorat sina jobb och nu inte vet hur de ska få ihop till hyran och maten.
HAR VIRUS EN NATIONALITET
Jag blir också uppgiven av media som vill styra skulden på ett håll. Just nu mot mot Kina. ”I princip alla virus och sjukdomar härstammar från Kina”. Och vi som sitter hemma i soffan, tror på det rakt och upp och ner. Ingen källkritik. Ingen vidare kunskap söks för att bekräfta nyheterna. Eller motbevisa. Jag behöver fakta. Virus, pandemier och sjukdomar har ingen nationalitet. De kan dyka upp varsomhelst i världen och drabba i princip vem som helst. Och jag bara vägrar lyssna på konspirationsteorier. Något som uppstår vid varje pandemi för att ha någon att skylla den rådande situationen på.
Kanske borde jag sluta att läsa och titta på alla de där nyhetskanalerna. CNN. BBC. New York Times. The Guardian. Tidningar som jag aldrig läst eller följt förrän resan till Mexiko i Mars. Men jag kan inte låta bli. Att titta på clip med Trump, har blivit som ett beroende. Ett beroende som påminner om, när man inte kan låta bli att titta på en serie, just för att den är så extremt dålig. Eller att som att försöka låta bli att titta på en karikatyr.
ADAM ALSING
Och så i dagarna kom en tung nyhet till. Att Covid-19 tagit Adam Alsing. Något som berörde mig djupt. Jag har under månaden som gått noga följt våra myndigheters råd. Men de få gånger jag tagit mig ut, har jag varje gång förundrat mig över alla som INTE gör det. Kanske jag överreagerar. Men. Trots markeringar i mataffären och noggrannhet med att hålla avstånd, har jag varje gång råkat ut för personer som nonchalerar varenda rekommendation. Som väljer att ställa sig bredvid mig, vid exakt samma hylla, trots att det inte finns någon annan i affären. Men förlusten av Adam visar att ingen av oss är immun. Även om vi är under 70 och friska. Och att vi alla, trots allt, behöver vara lite försiktiga.
FLER ARTIKLAR I ÄMNET ”HEN PÅ ANDRA SIDAN ATLANTEN” & FÖRDJUPNINGSARTIKLAR
Förra veckans funderingar funderingar om tidigare århundradens virus och epidemier kan ni läsa här. Och några av artiklarna och klippen som påverkat mig senaste veckorna kommer här.
Från Digerdöden till Ebola
Trumps ego har blivit en fara för USA och världen
Varför vi turistar i vissa diktaturer, men inte i andra
We Alerted The World’ To Coronavirus On Jan. 5, WHO Says In Response To U.S.
Crime against humanity’: Trump condemned for WHO funding freeze
Translation
The thoughts that have been going throw my head these last weeks are about Donald Trump, The Corona Virus and about a sad loss we´ve had in Sweden.
200
2020
