Det har nu gått fyra år sedan vi blev med stuga. Vi tajmade det så bra, att vi skaffade den året innan pandemin. Under två år bodde och jobbade mannen här. Medan jag mest var i lägenheten, för att jag inte orkade mycket mer. Min trötthet var under pandemins första två år, bland den värsta senaste tio åren.
Men jag kände ingen saknad efter stugliv. Jag och stugan var liksom inte kärlek vid första ögonkastet. Den var favoriten bland alla vi tittat på. Men mer var det inte. Det skulle ta cirka fyra år för mig att hitta den där trivselfaktorn. Som infann sig först detta år. Fyra år senare. Här kommer historien kring hur vi blev med stuga, trots att jag inte är en stugperson. Men hur kan man inte vara det, när så många längtar efter ett stugliv. I Sverige finns cirka 600 000 fritidshus. På en befolkning av 10.5 miljoner. Hälften av fritidshusen finns i Sveriges 82 kustkommuner. Sex procent av dem ägs av danskar, tyskar och norrmän. Alla dessa stugägare kan ju inte ha fel.
LÄS MER: Fler inlägg om stugliv hittar du under vardagsliv och under månadssvep.
VARFÖR VI BLEV MED STUGA
Jag ska försöka hålla storyn kort. Men det är egentligen en lång och emellanåt komplicerad historia. När jag och mannen träffades var jag ganska tydlig med två saker. Ett, jag ville inte ha barn. Och två, jag ville inte ha hus. Allt för att kunna lägga både pengar, tid och energi på att resa. Efter jag hade bott i Kristianstad i cirka fem år, började vi ändå lite då och då titta på vatten och naturnära tomter. För cirka tio, femton år sedan hittade vi så drömtomten. Och lade ett bud. Men när priset tredubblades, kunde vi inte vara med längre. Kommande år kikade vi, alltmer sällan, på tomter och fritidshus. Men de vi tittade på, kände jag inte alls för.
Men mannen tyckte att vi absolut behövde ett ställe. För min hälsas skull. Någonstans där jag lätt kunde sitta ute och få lite frisk luft. Jag började allt mer känna det samma för mannen. Efter långa arbetsveckor, kände jag att han behövde något mer än att sitta instängd i en lägenhet. Och för fem år sedan, dök den upp. Drömtomten. Jag kände i magen att den var rätt. Här skulle vi bygga, inte bara en stuga, utan vårt framtida boende. Men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Varför det inte blev så lämnar jag idag utanför berättelsen. Samtidigt som vi försökte acceptera att det inte skulle bli ett hus där, dök det näst bästa upp. En liten stuga med stor tomt i Nyehusen. Och ett utekök. Vi sålde tomten. Köpte stugan. Och där är vi nu.
STUGLIV & TRIVSELFAKTOR
En av de viktigaste sakerna för mig inför stugletandet, var att det skulle vara minimal insyn. Så blev det inte. Vi har förvisso bara fyra närliggande grannar, som inte är här så ofta, men första åren upptog detta ” problem” mycket av min tid när vi var här. Rädslan över att behöva vara social, på grund av min ME/CFS, var oöverkomlig. Det planerades bambu och buskar. Men den planen rann ut i sanden.
En annan sak var, mannens alla tekniska projekt. Samtidigt som jag försökte supporta honom i hans intresse, gav det mig massor av stress. Han älskar teknik och idag finns det inte många delar av stugan som inte styrs från appar. För mig, som ogillar stora delar av tekniken, gav det mig en känsla av att inte kunna slappna av. Jag ville slippa känna mig övervakad, i alla fall här. Eller sätta mig in i hur allt fungerar. På grund av MEn har jag svårt att ta in för komplicerade projekt. Jag blir bara extremt mycket tröttare.
Och om jag skulle vara här själv… ja herre jösses. Bara be till gudarna att strömmen inte går. Och kanske, tycker jag att här är lite för mycket prylar. Alla projekt här kräver ju en del verktyg och så… och så får jag väl bekänna färg. Man kommer allt oftare på, saker man har hemma, som passar mycket bättre här. Så mannens teknikprylar kan inte få hela skulden :). Å andra sidan ekonomiskt återbruk :).
LJUSGLIMTARNA SOM FUNNITS SEDAN BÖRJAN
Det finns dock några ljusglimtar som jag älskat sedan början här. Drömmen var en trappa som jag kunde sitta och dricka kaffe i och titta på utsikten. Jag fick två trappsteg. Och jag älskar mina två trappsteg. Här intas allt kaffe. Fågelkvittret. Får jag aldrig nog av. Och den fina gräsmattan. Mannens pride and joy. Som jag älskar mest när den är oklippt och full av vita små blommor och gula maskrosor. Och bara hänga med katterna.
Och det jag älskat sedan början, är besöken vi får hit. Ärligt, de tre första åren, åkte jag bara hit när jag visste att vi skulle få besök. Jag fick ingen ro av att vara där annars. Trots närheten till tallskogen. Närheten till stranden. Och närheten till Åhus och Österlen. I skrivande stund är det mitten på Maj. Jag är här själv. Njuter av värmen. Fågelkvittret. Och min andra kopp kaffe… och några mandelkubbar. Det är väl så här det ska vara…
Och vet ni, idag har jag pratat med flera av grannarna :), och de är så fina. Här hjälps man åt på alla möjliga sätt. Ett fint hörn av Skåne att ha stuga på.
Translation
Life with a cottage in Skåne in the south of Sweden. All the pros and all the cons.
200
2020
Vilken fin stuga ni har. Och kul att du äntligen trivs och slappnar av. Jag älskar att vara i vår stuga. Det perfekta sättet att varva ner är att vara där ute, mitt i naturen och nära havet.
Tack Gunilla. Ja det är en riktigt bra känsla. Sen önskar jag så klart att jag orkade hjälpa G mer. Här är ju en hel del kottar och barr :)). Sedan är jag alldeles för lite vid havet .
Ibland tar saker lite tid innan det landar ordentligt. Va kul att höra att du äntligen har hittat hem där i stugan nu. En dag ska jag komma förbi och hälsa på dig där!
Visst är det så. Framför allt saker man är ovan vid. Du är välkommen när som :).