Jag befinner mig i Kiruna, Sverige. Men känslan är inte av att vara hemma i Sverige. Vid frukosten hörde jag tyska vid bordet bakom, ryska och franska vid borden bredvid och engelska i matkön;
– This is different than that sucky European sandwich…
Ja, frukosten uppskattas av alla.
Efter frukosten blir det en lång promenad i Kiruna Centrum. Det är vitt vitt vitt överallt. Bländande snö. Från mark till tak. Det knakar under fötterna vid vartenda steg man tar. Ingen tö, ingen slask och framför allt igen fulsnö. Snön ligger så fin överallt och ljuset är underbart. Men efter en timme börjar tjugo minusgrader kännas, trots dubbla sockor och tripla lager vantar. Så runt lunch hamnar jag på Café Safari. Och jag hoppas innerligt att huset är ett av de få hus som ska flyttas med till det nya centrumet. Caféet är beläget på två våningar och har en liten känsla av Astrid Lindgrens värld. Det är bara första dagen, men jag har redan hittat mitt magiska ställe.
Det är här man kan sitta och smyglyssna på den underbara lappländska dialekten [eller vad man ska kalla den] och på Kirunabornas stora samtalsämnen just nu. Några unga tjejer vid bordet bredvid, ventilerar oron över att så många svenska traditioner håller på att försvinna. Som nationalsången på skolavslutningen. Och jag kan inte annat än att tyst hålla med. Och det är klart, i tider när man snart inte få bo kvar i sitt hem, kanske man ännu mer behöver traditioner och kulturarv som man kan ta med sig.
Foto: © Discovering The Planet
200
2020
